"I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten.
Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergsskreva."
Med dessa tre meningar inleds boken. Det talas om en stad som skapades i begynnelsen, jag får intrycket om att denna stad är allsmäktig och en tillflyktsort för alla vilsna. För dem som inte visste vad dem ville eller dem som ville bli något riktigt stort.
Stadens eget sigill: murar och torn som vaktar vatten. Det känns som om rent vatten var väldigt sällsynt på den tiden. Behövde man gå till ett träsk för att ta ett bad eller hur var det? Om rent vatten inte var en ovanlig syn, varför behövde man då skydda det?
Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför. Det är givet att skyddande stenar är Stockholms murar. Murar som står vakt som allt som fanns utanför. Fienden, vind, köld och mörker. Detta var murens uppgift, att skydda invånare mot det okända. Jag får en känlsa att man var mycket rädd, förr i tiden.
Jag tror att rädslan berodde mycket på okunnighet, man var rädd för förändringar.
"... mot kölden och mörkret."
Citatet får mig och tänka: Hmm, vadå mörker? Är man mörkrädd så tänder man ett ljus, svårare än så är det inte.
Men det är relativt klart för mig att detta är inte det dem menade. Mörkret måste då vara det "outforskade".
Utbildning var inte särskilt vanligt och då är det ingen överaskning att okunskap var en vanlig syn.
"En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergskiva."
När jag läste denna del rådde det en viss förvirring i min hjärna. Jag var klyvd mellan "Var Stockholm svag och rädd?" eller "Var Stockholm smart och hade starkt försvar?"
Min första inställning var att jag måste välja mellan Svaghet och Klipskhet. Efter en stunds tänkande har jag nått fram till att Svaghet är nog det dem syftade på. Alla har, minst, en stund i livet där man är svag, den stunden är ALLTID vid födseln (då syftar jag på, den tid då man är fullständigt beroende av sina föräldrar). Allt har en början, vid början är man svag. När Stockholm föddes, då hade staden inget skydd. Det enda den kunde göra var att hitta en säker plats och bygga upp sitt försvardär. Den platsen råkade finnas mitt i Mälaren, på en ö.
Det var så jag kom fram till min åsikt.
Ni kan, däremot, ha något helt annat i tankarna och jag skulle uppskatta om ni skulle kommentera och dela era funderingar med mig.
Jag har valt ett citat som, jag själv tycker, är en viktig del ur boken.
"I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten.
Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergsskreva."
Jag tycker att, det som står i citatet är tre mycket sammanfattade meningar som beskriver hur Stockholm var på den tiden. Det berättar om hur det var en fristad för alla vandrare som sökte ett jobb. Staden var vacker på utsidan och var väldigt lockande för otaliga människor. Men lärde man känna hur innanmätet såg ut, och var, ville man inget annat än därifrån. Hårt jobb, usla löner och hemska arbetsföhållanden. Sånt som är total förbjudet i dagens samhälle.
Jag har läst c:a 1/5 av boken och finner inte att språket skulle utgöra ett hinder för mig, då det inte är en så stor skillnad från det vi använder idag. Detta förvånade mig ganska mycket då handlingen utspelade sig för ungefär 150 år sedan. Jag antar att bokens språk, ordvokabulär och uppbyggnad är baserat på hur det skrevs då.
Hur besviken jag skulle bli på författaren, om han hade skrivit med modernt språk, kan jag inte ens säga er.
Men det tror jag inte att han gjorde.
Då tackar jag för att ni har läst, och förhoppningsvis har ni även lämnat en kommentar, och hoppas att ni fortsätter att följa resan genom en klassisk bok.
